Varm berättelse om att vara människa

Det är om hösten som museet på Lejonslätten på Djurgården är som ­vackrast. När växtligheten som klänger längs fasaden skiftar från grönt till ­eldflammors palett. Grundaren Artur Hazelius hade ett motto för museet: Känn dig själv! Det är fint, men personligen är jag inte säker på att jag vill veta allt om mig. Vad jag vill, mer än något annat, är att känna mig utvald.

Boel skriver avhandling i etnologi och ska fältarbeta på Nordiska ­museet. Hon är tjugonio år och i konstant konflikt med sig själv. När hon bjuds in i museets liv öppnar sig en ny värld, full av hierarkier och historia, ting som försvinner och saker som lägger sig till rätta. Hon får hjälp att ­navigera sin nya tillvaro av Oskar och Annika som arbetar på museet sedan länge, men som båda har sina egna sätt att gå vilse. Alla tre har sällskap av rädslan: Boel är rädd för att dö, Annika är rädd för att hennes ätstörda dotter ska dö och Oskar ja, han är rädd för att livet aldrig riktigt ska börja.

Samla liv är en roman om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Och så handlar det om dem som väljer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma: museiarbetarna.